Så blev det en sådan dag igen...

Så kommer det en jättefin dag, solen skiner, vi är lediga - det är söndag...och jag mår som vanligt pyton. Det är så himla trist, det påverkar hela familjen när jag tappar fotfästet så här. Gråtfärdig, illamående, handlingsförlamad, stressad för att jag inte får något gjort, inte nöjd med allt det fina jag har, vill ha förändringar. Egentligen står det väl för att jag behöver förändra mig, men det är så mycket enklare att försöka förändra allt det andra, allt det materiella... Vet inte om det är att jobbet närmar sig på söndagarna som får mig att tappa allt just dessa dagar. Jag trivs bra på jobbet, har kul och trevliga kollegor, roliga arbetsuppgifter... men jag kanske behöver ett avbrott från ekorrhjulet en tid. Hade tänkt kombinera det med sjukskrivningen som är 8 veckor efter den operation jag väntar på att få göra. Problemet är bara att jag inte fått någon kallelse till kirurgen ännu. Oh vad jag gnäller!! Jag har egentligen ingenting att vara missnöjd över. Jag har en underbar make, tre fina underbara barn, tre fina underbara barnbarn och ett till på väg, bor fantastiskt bra, har ett bra jobb, en gullig hund, fina vänner, vi äter oss mätta varje dag, vi har kläder att ta på kroppen varje dag (även om jag tycker att de krymper på ett mycket märkligt sätt när de hänger i garderoben, fler än jag som har det så??), sköna sängar att sova i. Jag skulle kunna rabbla allt bra i all oändlighet, men vad hjälper det? Det får mig inte att må bättre, snarare sämre. Känner mig som en missnöjd bortskämd snorunge! Det är nog bra att jag ska till min depressionsdoktor på fredag. Den här gången ska jag nog försöka att inte säga att "allt är bara bra!" "mår mycket bättre nu". Så sa jag sist jag var där, sen åkte jag till jobbet och kände mig alldeles tom inombords.