söndag 5 april 2009

Självömkan

Inte vet jag om det är någon som vill läsa det här eländet. Jag mår så fruktansvärt dåligt idag, vill bara falla i gråt mest hela dagen, får ingenting gjort, tycker inte att någonting är roligt, allt är bara så fruktansvärt jobbigt - oöverstigligt. Trodde de här djupa svackornas dagar var över, att det bara var mindre gropar kvar att falla ner i... John försöker förstå, men hur ska han kunna det? Jag trodde att jag förstod Micke när han mådde riktigt dåligt, nu vet jag att jag inte förstod. Stackars Micke, där gick vi omkring och sa åt honom att han måste hitta på något som han tycker är roligt! Vadå? När ingenting känns lockande och roligt då, vad gör man då??? När allt bara känns tomt, jobbigt, inte möjligt...? Nu säger John till mig att göra något jag tycker är roligt, jag måste ju göra något, då mår jag bättre... Så enkelt det är att säga de orden, men så svårt det är att göra och så ont det gör att få höra dem... Som om jag vill det här, som om jag inte vill komma ur depressionen. Finns det någon mirakelkur? Jag har ätit mina tabletter nu sedan i somras, jag har gått på samtal hos psykolg, jag håller just nu på att sippa på ett glas rödvin efter en god middag som jag faktiskt lyckades tota ihop. Mycket tack vare Linda, vill inte att hon ska få det eländigt bara för att jag mår som jag gör.
Det är ganska skönt att vältra sig i självömkan, skriva och låta tårarna rinna fritt...

1 kommentar:

  1. Men vännen då. Det kanske inte tröstar speciellt mycket men det kommer att bli bättre. Ha inte bråttom bara. våren brukar ställa till med mycket oreda i måendet så snart är det över, låt det bara landa först.

    SvaraRadera