Jag räcker inte till...

Jag har ständigt en känsla av att inte räcka till. Min mamma som är 73 år behöver mer av mig än jag förmår ge, jag skulle behöva besöka henne i alla fall en gång i veckan - det gör jag inte. Det finns nog olika anledningar till det, jag tycker inte att vi har världens bästa relation direkt, den är mest på hennes villkor. Så länge jag låter henne försöka bestämma i mitt liv, lägga sig precis som hon vill - då är allting bra. Men när jag säger ifrån, när jag sätter ner foten - då blir det inte så bra mellan oss... Jag ska såklart inte klandra bara henne för detta, jag har låtit henne fått göra så hela mitt liv. När jag då försöker ändra på det blir det inte så bra.
Min fina son som har fyllt 20 år behöver mig fortfarande massor, han mår inte bra. Depressionen har satt sina klor i honom igen och nu när han bor själv finns det ingen som ser till att han inte gör något dumt... Han är just nu väldigt uppgiven, orkar inte städa, diska, ta sig ut bland folk...
Min fina dotter, 25 år, som är gravid och ska få en liten pojke till midsommar, har två fina flickor som jag träffar allför sällan... Jag som alltid hade tänkt att när jag blir mormor, då minsann ska jag vara en väldigt närvarande sådan. Jag ska alltid finnas till hands för barn och barnbarn, det tycker de nog inte att jag gör... Men jag älskar dem villkorslöst! Vet de om det? Känner det att jag gör det? Vi som träffas så sällan trots att vi bor så nära?
Min yngsta, som ska fylla 18 år, hon får nog så mycket av mig som hon vill ha. När hon kommer hem från Örebro är det väldigt mycket fokus på henne, det ser hon till att det blir.
Maken då, får han det han behöver? Jag är alltid trött och somnar i soffan på kvällarna (det gör han också numer!!), Jag är inte så delaktig i hemmet längre, finner ingen energi att ta tag i något, John kraken får göra det mesta om något ska göras alls... Sexet är i alla fall bra, tack o lov för det! Även om mina barn säger att vi inte gör sånt, vi är ju föräldrar och de gör inte sånt!! fniss!
Men jag då? Räcker jag till mig själv? Nej, det gör jag inte. Jag skulle behöva egentid som inte innebär att jag får dåligt samvete för att jag inte är med barnen/barnbarnen/mamma/maken/på jobbet/städa/ fixa på tomten/stryka/ motionera hunden osv i all oändlighet. Hur gör man då? Jag vet inte hur jag ska bära mig åt...
För att inte tala om våra vänner, de tror väl att vi har lämnat landet eller nåt... vi har inte träffat vårat kompisgäng sedan i vintras!!! De enda vänner vi har träffat är Päivi och Rickard, dem är jag riktigt rädd om! Det är vänner jag skulle bli riktigt ledsen om jag förlorade... helst skulle jag vilja att de bodde närmre oss, mycket närmre, gärna grannar... men vi vill inte flytta och det vill inte de heller... Men de andra vännerna då? De är ju också viktiga, vi har ju faktiskt känt dem sedan 20 år tillbaka... man ska vara rädd om sina vänner och jag känner att jag inte vårdar vänskaperna så bra... räcker inte till, orkar inte ta mig i kragen och hålla kontakten...men jag vill.